Guld är ett grundämne som förekommer i förhållandevis stora mängder i naturen, särskilt jämfört med andra grundämnen med så pass högt atomnummer. (Guld har atomnummer 79, vilket innebär att en guldatom har 79 protoner i kärnan.)

Guldet förekommer bland annat som korn och klimpar i berggrunden, i underjordiska ådror och i guldrik alluvialjord.

Forskare misstänker att nästan allt guld som var en del av vår planet när den bildades sjönk in mot planetens mittpunkt och fortfarande är kvar där, och att det guld som idag finns i jordskorpan och manteln har anlänt till jorden senare via asteroider.

Guldmalm

På jorden förekommer guldmalm i sten som bildades under den prekambriska eran och framåt. Ofta (men inte alltid) rör det sig om en legering av guld och silver, där silvret utgör mellan 8% och 10%. När de gamla grekerna hittade naturliga guldlegeringar med en silverhalt på över 20% kallade de detta för elektron, varifrån vi har fått namnet elektron som används.

Rent guld förekommer i naturen i form av små (ibland mikroskopiskt små) guldbitar som ligger inbäddade i sten, ofta tillsammans med kvarts eller svavelmineraler, såsom pyrit (”kattguld”).

Rent guld kan också ha lösgjorts från stenen, till exempel på grund av erosion, och dyka upp som fria guldflagor, guldkorn eller guldklimpar. Ibland bildas guldklimpar efter att mindre guldbitar har hamnat i vattendrag där vattenrörelserna gör att guldet föses ihop.

Ny forskning har visat på en möjlig koppling mellan mikrober och bildandet av gulddepositioner, genom att mikroberna transporterar guld och gör att guldkorn och guldklimpar bildas av mindre guldbitar.

Det finns också en hypotes om att jordbävningar kan hjälpa till att bilda gulddepositioner genom att öppna upp sprickor ur vilka hett vatten som befunnit sig under högt tryck plötsligt kan avdunsta. Den ånga som rör sig uppåt skulle enligt denna hypotes tvinga ut kisel och guld och deponera det på närliggande ytor.

Guld i havsvattnet

Mätningar av havsvatten från Atlanten och den nordöstra delen av Stilla havet har visat att det innehåller mellan 10 och 30 gram guld per kubikkilometer (50–150 femtomol/L). Mätningar har även gjorts i centrala Stilla havet som visat på liknande nivåer, men dessa mätningar anses inte vara lika säkra. På djupt vatten i Medelhavet är guldhalten något högre, kring 100-150 femtomol/L.

Många personer har under historiens gång hävdat att de kommit på tekniker för att på ett lönsamt vis utvinna guld ur havsvatten, men det har antingen rört sig om felaktiga beräkningar eller renodlade lurendrejerier. Bedragaren Prescott Jernegan svindlade till exempel till sig investerares pengar genom ett påhittat havsvattenprojekt i USA på 1890-talet.

Guldet i Witwatersrand

En betydande del av det guld vi använder oss av idag kommer från Witwatersrand i Sydafrika. Den guldrika stenen i detta område hamnade här för mycket länge sedan, och täcktes så småningom av ett tjockt lager lava och andra stenar. Ungefär 700 miljoner till 950 miljoner år efter att guldmalmen hamnat på plats i Witwatersrand slog en asteroid ned här och bildade den stora Vredefortkratern. Detta inträffade för drygt 2 miljarder år sedan. Vredefortkratern är den största bekräftade asteroidkratern på vår planet, och också den näst äldsta. Den ursprungliga diametern var 300 kilometer.

Tidigare trodde man att guldet i Witwatersrand kom från asteroiden, men numera vet man att guldet redan fanns där när asteroiden slog ned. Däremot gjorde asteroiden så att guldmalmen hamnade uppe vid ytan där den kunde börja utsättas för erosion. Witwatersrand ligger precis på insidan av den kraterns kant.

Berättelser om det ytligt liggande guldet vid Witwatersrand var vanligt förekommande hos befolkningen i området redan innan den europeiska kolonisationen av södra Afrika. Det var dock inte förrän under andra halvan av 1800-talet som européer fick upp ögonen för malmfyndigheten, och år 1886 satte en stor guldrush igång.